Efter ca tre års studerande och reflekterande av min och andras skapandeprocesser har jag nu lärt känna mig själv i mitt skapande ganska väl…  jag vet till exempel att jag nu nåt punkten i mitt arbete där jag inte vill se det igen.. . Någonsin! 
Jag jag nåt punkten när jag är så nära målet man kan komma utan att riktigt nå fram! Jag spenderar dagen med att smärgla polera och vitkoka. En process som aldrig  tycks ta slut.
Men tack vare  att jag vet att den här fasen ens existerar så vet jag också att jag kommer kunna ta mig förbi den. Jag kommer  bestämma mig för att ytorna duger  till slut eller  rentav go crazy och mattera allt!!
Men fram  tills  dess kommer jag sitta här  och sucka och gno på minsta lilla repa. …

Please like & share: