Får ni skrivkramp ibland? Man stirrar på ett tomt blad som skall fyllas, med vad? Skisser eller kanske text. Memoarer eller kanske ett brev? Efter den där första trevande meningen eller kanske tredje… så lossnar det och bladet fylls.
Lite så, lite samma känsla har jag när jag skall sätta sågen i en ny plåt. Vad skall det bli? Vad har jag för beställningar som väntar, ringar, halsband, var skall jag börja såga? Har jag kanske annat material jag kan ta av istället?
Det är som att kliva i nyfallen snö, man lämnar spår på orörd mark. Men i detta fallet försvinner inte spåren utan bevaras, kanske blir det en gåva från mor till dotter eller från dig till dig. Oavsett vem som ger vad, så ger jag en liten bit av mig.